Detta med att alltid titta framåt...

har jag svårt att låta bli, helt enkelt - kommer jag någonstans börjar jag omedelbart fundera vart jag ska sedan. Jag tror att det t.o.m. blivit ett mer framträdande karaktärsdrag hos mig på senare år. Drift har jag egentligen aldrig saknat, åtminstone inte då det verkligen gällt och behövts (nu är det de stora besluten i livet jag siftar på här, som t.ex. att gifta mig, lämna allt för att flytta utomlands, byta kurs i livet osv...vad gäller vardagen vet ju varenda kotte som verkligen känner mig att jag inte har några problem överhuvudtaget att tillbringa dag efter dag i driftlöst tillstånd). I vilket fall som helst har jag alltid haft en tendens att vilja uppleva mycket och väldigt snabbt, att raskt vilja avverka alla onödiga etapper så fort jag vet vart jag ska, och på gott och på ont är det denna egenskap som driver mig framåt i livet. Jag skriver "på gott", eftersom den ger mig en väldig inre kraft, mod, energi och vilkestyrka att satsa på det jag verkligen brinner för. Samtidigt sker detta dock "på ont" såtillvida att man på vägen också måste handskas med en god andel frustration, otålighet och rädsla, eftersom man vill nå så oerhört mycket så smärtsamt gärna och så sanslöst fort.

Sedan jag fick min lilla dotter har det i och för sig blivit lite annorlunda, vilket jag måste erkänna att jag faktiskt njuter av. Nu kan jag inte planera saker och ting på samma vis - och ja, jag tycker helt ärligt att det ibland kan vara en fröjd att behöva vara så anpassbar. Det ger mig nämligen frihet; frihet från mig själv och de krav som jag tidigare ställde på allt. Nu finns det en enda och väldigt tydlig prioritet i livet - barnet. Det är hon som kommer i allra första hand; henne som varenda beslut ska tas med hänsyn till - och det är så självklart att det känns befriande. Det blir som ett slags kompass tack vare vilken man vet var man står. Och framför allt, man vet i vilken riktning man ska röra sig - helt enkelt i den som verkar bäst för henne, för att hon ska få det så bra som möjligt.

Skärpning!

Idag (deadline var ju igår, men vad gör det när man inte längre kan förfoga helt fritt över sin tid...) måste jag lämna in ett preliminärt avhandlingsprojekt inför ett seminarium. Av naturliga skäl har jag inte kunnat arbeta särskilt mycket med det, varken under våren eller de senaste dagarna. Jag är alltså knappast nöjd med vad jag kommer att lämna in, tvärtom får jag ångest, låser mig och lyckas inte riktigt komma någonvart då jag förstår själv att det jag skrivit är mest pinsamt. Men det kvittar. Det måste kvitta. För en gångs skull måste jag lära mig att sänka ribban något och nöja mig med att lämna in något, för att det är det enda jag kan göra i nuläget. Det behövs - det är akut. Låt det gå lagom ok bara...

Jag fick min ängel

Den 21a maj tittade hon äntligen ut, min lilla Angela, himlens vackraste änglaflicka som skickats till oss här på jorden. Det går verkligen inte att beskriva hur oändligt mycket jag älskar henne. Jag vet helt enkelt att min livsuppgift från och med den dagen är att ta hand om denna lilla människa och ge henne det allra bästa jag kan ge. Allt annat i världen är sekundärt.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, lillan min - det är en välsignelse att få vara din mamma.

När?

Jag vet att det redan finns en dag och en tid för denna människas ankomst till världen - det är bara att jag inte känner till dem, försöker jag snällt och fogligt intala mig själv varje gång krafterna tryter. Men det är omöjligt att sätta ord på hur mycket jag längtar vid det här läget. Jag är 40 veckor gången och undrar om det snart är dags eller om jag tvärtom kommer att behöva vänta i ytterligare en vecka (minst, säger den lilla pessimisten i mig...). Det konstiga är att jag haft väldigt täta och rätt så starka sammandragningar i flera dagar. De kommer ungefär var 5e minut och en del av dem är så pass starka att de egentligen skulle kunna vara förlossningsvärkar (...sa dem på BB...). Livsmoderhalsen har dock inte vidgat sig än. Det är tydligen ett slags latensfas och jag ska åka dit igen när samtliga mina förvärkar är i det starkaste laget och helst när de också börjat göra riktigt ont, så för vi se om det äntligen hänt något med livmoderhalsen då. Just detta med "riktigt ont" är jag mest skeptisk till - för mina förvärkar gör knappast "riktigt ont" trots att CTG-maskinen registrerar dem som väldigt starka! Är min livmoder verkligen så van vid ständiga sammandragningar sedan i julas att jag uppfattar detta som helt normalt och bara en aning besvärligt...? Jag fattar ingenting. Ja, inte för att jag vill ha ont direkt, tack, men konstigt känns det...

Jag spricker snart

Av ren tjockhet eller otålighet, jag vet inte vad som är troligast. Förmodligen det senare, då babyn inte ger några tecken på att aldrig någonsin vilja komma ut. Aldrig sedan i december har jag haft så få sammandragningar som nu (!!!), så vid det här läget börjar jag tvivla på att denna vecka faktiskt blir vår vecka. Antagligen blir det inte nästa vecka heller, utan man får vänta tålmodigt på att bli igångsatt någon gång i slutet av månaden. Ja, så blev det till slut med riskerna för alldeles för tidig födsel...man kan iaf inte förneka att den strikta tvångsvilan visat sig vara effektiv, och tur är det ju. Men det här som hänt under de senaste veckorna är obegripligt. Vid vecka 38 hade jag t.o.m. regelbundna och lite smärtsamma förvärkar typ var 15-10e minut, vi trodde verkligen inte att hon skulle dröja så länge; ingen trodde det. Visserligen gick förvärkarna över, men dem kände jag av trots allt dagligen, som en påminnelse om att den stora stunden kom allt närmare. Men nu...nu är de plötsligt och mystiskt borta. Det spelar ingen roll vad jag gör - inget händer. Jag går på långpromenad varje dag, jag rör på mig hemma, barnet har uppenbarligen inte alls gott om plats (så fort jag sätter ner mig vid datorn börjar hon protestera vilt och skjuta upp rumpan tills jag lägger av). Jag är dessutom gigantisk som en (mycket gigantisk) elefant...Inget av detta räcker dock för att saker och ting ska komma igång.

Jag behöver alltså inte förtydliga att mitt humör inte direkt är på topp idag heller. Det värsta är skuldkänslorna, just nu får jag hemska skuldkänslor för allt möjligt. Sitter jag och försöker arbeta skär det i hjärtat när hon ger tecken på att det inte är bekvämt för henne. Då blir jag rädd för att hon ska lida inne där hon ligger och undrar vad i helvete jag håller på med som försöker prestera något i vecka 40, när det i princip inte är en kotte som orkar jobba (och det gör jag inte heller i ärlighetens namn, men jag kan ta det, det är för hennes skull jag mår så dåligt). Jobbar jag inte får jag däremot världens ångest också, eftersom jag undrar om de kommer att acceptera att jag inte närvarar vid eller åtminstone lämnar in någonting inför avhandlingsseminariet - nu hotas vi ju inte av "för tidig födsel" längre...och vad händer om jag förlorar min inkomst?? Vad ska vi leva på då tills jag kan hitta något i höst? Om det nu går att hitta något i höst, vill säga...

Jävla avhandling, kan jag också häva ur mig. Jävla avhandling och jävla jobb, som kräver ensamma timmar av ångest och tankar varje dag för att sedan inse att man inte nödvändigtvis kommer någonvart bara för att man suttit och tvingat sig själv att hitta på något.

Sedan överväldigas man ju jämnt av en hemsk rädsla för någon "sista minutens katastrof", denna graviditet har varit jobbig från dag 1 och inte orkar jag med tanken att det kan sluta på samma sätt...

Hjälp!!

Otålig

Gud vad jag önskar ibland att denna vecka var vår vecka...men nu när vi kommit såhär långt tror jag faktiskt att det är mer sannolikt att babyn föds runt eller efter den 18e. Jag ser fram emot att få ha henne i min famn!!

Jobbigt värre

Eftersom jag inte har den blekaste om när babyn kommer - och hon verkar inte ha bråttom ut i skrivande stund - måste jag passa på att få en del jobb undangjord under de närmaste veckorna/dagarna (låt det bli dagar...!). Det är kämpigt som fasiken att sitta och arbeta såhär efter flera månaders påtvungen vila, och ännu kämpigare med tanke på att jag inte lyckas sitta särskilt längre eller speciellt bekvämt vid det här läget. Det senare är i och för sig knappast underligt med tanke på att jag nästan är 39 veckor gången (tro det eller ej, vilan har i alla fall uppfyllt sitt syfte), men ändå...det är något frustrerande över det hela...eller rättare sagt är det mycket som är frustrerande just nu.

Ja, vad ska man säga? Mitt humör är inte riktigt det bästa i nuläget. Plötsligt känns det som om tiden hade stannat och det inte var någon förlossning i sikte - den blotta tanken kan få mitt luttrade lilla jag att börja grina. Helt absurt, skulle de kloka tycka, med tanke på att det max kan vara ett par veckor kvar, men det känns så overkligt att jag äntligen skulle få mitt så oerhört älskade barn att jag knappast vågar tänka på det. Det faktum att flera gravida som jag haft kontakt med och vars BF-datum låg väldigt nära mitt redan har fött hjälper inte. Det bara förstärker detta löjliga intrycket att alla är förunnade att äntligen få sitt efterlängtade barn utom jag, som istället ska tvingas vänta i all evighet (tjockare, fulare och bittrare för varje sekund!) och fördriva sin tid med den minst tillfredställande sysselsättning som jag just nu kan föreställa mig. För jobbet (jag måste ju kalla det så trots att det inte är ett jobb i mångas ögon) är ett kapitel i sig - men det ska jag få bättre ordning på i framtiden, är det tänkt. Just nu är det bara att gilla läget, bita i det sura äpplet och inse att:

1) Jag tjänar inget på att få ångest. Det bästa nu och i den närmaste framtiden är att arbeta varje dag och göra sitt bästa i det mån det går. Mer kan jag inte göra - det kommer nog att räcka, annars får vi hitta på något...

2) Denna icke-idealiska arbetssituation kommer inte att vara för evig. Förhoppningsvis öppnar den dörrar för något bättre i framtiden. Annars får jag öppna dem själv, och på den vägen är det.
3) Hur absurt det än känns att behöva göra vissa saker, utgör denna sysselsättning just nu min inkomstkälla -vilken vi behöver, kanske mer än någonsin. Punkt slut.

Dags att öppna Word-dokumentet igen alltså...

On fire

Idag har det gått rätt bra med nyårslöftena - överraskande bra, skulle jag vilja säga. Jag har hunnit med en del, inklusive en långpromenad (cross-country dessutom!), lite inköp, att duscha och torka håret, att öva inför höstens prov samt att jobba med avhandlingsprojektet - och tänk, jag har t.o.m. lyckats förakta mammornas forum och motstå Aftonbladets frestelser.

I övrigt kan jag meddela att två gravida tjejer som jag länge haft kontakt med och som skulle ha fött ungefär samtidigt som jag redan är hemma med sina barn. Jag blir självklart extremt avundssjuk, men det finns nog en mening med att vänta - änglaflickan kommer tids nog när hon är redo, det vet jag.

Nyårslöften

Igår bestämde jag att det var ett utmärkt tillfälle till sådant här, eftersom jag har precis fyllt år - det kan ju vara den sporre jag behöver för att få till en ordnad tillvaro under de närmaste månaderna.

I detta nya år av mitt liv som jag nyss påbörjat lovar jag således att:

1. Sluta gotta mig i blaska, dvs. byta Aftonbladet och "Allt om Barn" mot SvD och DN
2. Inte slösurfa på Internet längre än max en halvtimme om dagen
3. Börja ta itu med saker och ting så fort jag går upp på morgonen (någonstans i mitt inre vet jag ju att dagen inte börjar 11.30)
4. Jobba mer effektivt och konsekvent - det viktiga nuförtiden är att saker och ting faktiskt blir gjorda; även om det innebär att jag måste sänka ribban och fatta snabba beslut har jag tillräckligt med resurser för att göra ett bra jobb ändå
5. Inte falla offer för negativa känslor såsom vemod/rädslor/stress - den lilla pragmatiska optimisten i mig skall få ta allt större plats
6. Sluta ödsla tid på fora och hälsosajter som enbart gör det jobbigare och osundare att leva
7. Le och skratta mycket varje dag
8. Påminna mig själv dagligen om allt jag redan klarat av och åstadkommit, inte minst under svåra omständigheter
9. Fortsätta att kämpa för det jag tror på och att lita på min instinkt, mina principer och mitt eget omdöme - jag är ju bevisat klok
10. Inte låta någon (inklusive mig själv) trycka ner mig - det har inte någon rätt till.

...Amen...

...Och så gick Första maj...

Det blev en rätt lugn dag hemma, fast vi tog en promenad imorse runt det område där vi bor. Min man filmade lite, vi upptäckte att den nya mataffären inte ligger så pass långt hemifrån, jag flydde fegt från en labrador och sedan åt vi en rejäl lunch sådär vid 5-tiden (vi måste verkligen skärpa oss och vi har knappt tre veckor för att klara uppgiften, ja, jag vet).
Dagen innehöll också sin andel stress, givetvis - för att man inte ska tappa vanan, antar jag. Först hade jag väldans ont imorse på grund av förvärkar (nu vet jag att det bara måste röra sig om förvärkar). Sedan trodde jag att jag hade fått en småblödning eller i alla fall börjat tappa slemproppen, och babyn höll sig så ovanligt lugn och stilla inne i sitt lilla (?), sköna bo att det faktiskt kändes skrämmande. Men nu har jag lugnat mig och tror att allt kommer att gå bra - eller hoppas det av hela mitt hjärta i alla fall...

I övrigt har födelsedagen varit fylld med telefonsamtal och mail från familj och vänner - det har varit ovanligt många som hört av sig i år, och sådant värmer.

Självdisciplin

...har inte riktigt varit min starkaste sida på sistone. Till mitt försvar kan jag ändå hävda att jag varit helt utslagen av diverse åkommor sedan i fredags. Först fixerade sig babyn (eller det trodde jag iaf att hon hade gjort; nu har jag dock börjat fatta misstankar om att så inte var fallet eftersom jag då och då får en liten söt fot mellan revbenen). I vilket fall som helst lade hon sig på ett konstigt sätt som varken lät mig sitta eller gå utan att genomlida världens bäckensmärtor. Sedan drabbades jag av urjobbiga somnlöshetsanfall med vad jag antar härmar menopausala värmesvallningar som en extra bonus (och det värsta är att jag överraskade mig själv häromnatten med att gilla lukten av min egen svett...den luktade "man", tänkte jag...hur patetiskt desperat får man bli när man är gravid...?).

Ja, sist men inte minst lyckades jag även få ett sådant här förkylningsvirus som snarare liknar fågelinfluensan och som tar bort all kraft och ork från en kropp som inte längre har särskilt mycket kraft och ork att fråntas. Igår dög jag till inget mer än att ligga i sängen, frysa, må allmänt kasst och läsa en av de två roliga böcker som jag hade beställt inför förlossningen (den roligaste av de två, faktiskt, helt i linje med vad som kunde förväntas av mig och min skarpa hjärna). Slutsats: om jag inte skärper mig NU och låter bli den andra boken kommer det bli några hårda timmar på BB med smaskig facklitteratur om självmordsterrorism och politisk våld som endaste underhållning - jäklar, vilken mardröm.

Idag mår jag iaf något bättre och börjar bli medveten om att jag måste passa på och jobba så mycket jag förmår innan förlossningen. Det är knappt en månad tills avhandlingsprojektet ska lämnas in - och efter förlossningen vet jag ju inte hur mycket jag kommer att hinna skriva utan att dö av ren utmattning eller behöva försaka all koherens. Sedan vet man aldrig hur man kommer att må just imorgon heller, för detta är en riktig berg- och dalbana... eller när det blir dags att föda för den delen .

Hoppet kvarstår att förlossningen sker någon gång inom de närmaste två veckorna, med tanke på att jag redan ser rätt mastodontisk ut, men möjligheten att det blir senare än den 18 maj känns också allt verkligare nu när man kommit så här långt. Lite märkligt med tanke på att de senaste månaderna har varit en race (ja, metaforiskt sett i alla fall) för att undvika en för tidig födsel, men har man kommit fram till vecka 38 så kan man lika gärna hamna i vecka 42, känns det som. Dessutom vet jag inte om något håller på att hända i kroppen eller inte. Det enda tecknet på något kvalitativt nytt är att jag numera får en konstig känsla som jag tror kan vara "riktigare" förvärkar främst på kvällen och när jag vilar. Mina vanliga sammandragningar som jag haft de senaste månaderna hänger ihop med aktivitet och ansträngning och de brukar inte göra särskilt ont, men detta är något helt annat. Det är framför allt när jag ligger i sängen som jag känner det - det är inte bara att magen är jättespänt som vanligt; det blir dessutom ett rätt kraftigt tryck som jobbar sig nedför livsmodern och till slut gör ont. Smärtan liknar en elstöt...
men det kanske bara är babyn som rör sig och orsakar denna underliga känsla nu när hon blivit så pass stor som jag tror att hon är.

Det kan bara bli spekulationer när jag inte har något i min närhet med liknande erfarenheter. Min mor har visserligen fött två barn, men enligt egen utsago kände hon inte något alls under någon av graviditeterna. Inga symptom, inget illamående, inga sammandragningar, knappast några sparkar, ingen smärta vid själva förlossningen - det var bara "lite obehagligt, eller inte ens det". Mycket märkligt, inte minst med tanke på att hon är (var) liten och späd och bägge barn vägde runt 4 kg. Inte heller "gjorde hon något särskilt" för att bli gravid så jag börjar misstänka att Den Helige Anden gjort sitt mer än en gång i världshistorien.

Ja, vi får helt enkelt vänta och se. Det blir iaf inte något aprilbarn och förmodligen inte någon födelsedagspresent heller (ja, imorgon fyller jag 27, och det känns overkligt att folk börjat fråga vad jag önskar mig när det enda jag just nu kan önska mig är att föda en frisk baby så snart det går med hänsyn till hennes hälsa...).

Jag vill så gärna...

...att babyn och allt det nya ska komma, att allt det gamla som gör ont ska svepas bort för alltid och aldrig mer komma tillbaka. Idag slog det mig hur jobbiga de senaste två åren har varit och helt plötsligt kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag vill så gärna att allt ska få en lycklig slut! Jag bara ber till Gud att det ska vara möjligt, att inget dåligt händer nu såhär på slutet när det inte ens är några veckor kvar. Jag vill bara att Han ska ta hand om min lilla flicka, min lilla ängel.

Änglaflickan i magen verkar i alla fall frisk och kry trots allt det jobbiga och skrämmande som vi fått genomgå under de senaste månaderna; hon sparkar och rör sig som vanligt. Lillan min, jag hoppas att du känner hur bottenlöst mycket jag älskar och alltid kommer att älska dig!!! Jag önskar att du redan var här och kunde se hur fint vi gjort det i ditt sovrum, att du kunde leka med din elefant, somna tryggt i din vagga som vi just idag monterat ihop...

Men snart är du här och kan ta emot vår gränslösa kärlek!

Lyckan är att uppskatta det man har

...och jag sätter inte längre några hinder för min lycka!

Det är faktiskt skrämmande hur lätt det är att förbise hur bra man egentligen har det. De senaste dagarna har jag blivit påmind om detta och flera gånger förfasats över hur nära jag varit att falla i den mest omotiverade - och rent egoistiska - självömkan.

På sistone brukar det handla om min lite speciella arbetssituation, som kan sammanfattas på följande sätt: av olika omständigheter (bl.a. de rent ekonomiska och de som har med min sysselsättnings natur att göra) kommer jag att behöva börja jobba efter förlossningen så tidigt och så mycket som situationen rimligen tillåter. Så är det bara. Visserligen hemifrån, men häromdagen fick jag ändå viss panik när jag tänkte att jag kommer att vara en av de få mammor i västvärlden som inte kommer att njuta av någon mammaledighet att överhuvudtaget tala om. På senare tid har jag dessutom blivit ständigt bombad med budskapet att Den Goda Modern under småbarnsåren absolut inte har tid att ens duscha eller äta frukost, så jag har börjat bli uppriktigt orolig över hur i hela friden jag någonsin kommer att hinna sitta på en arbetstol och knega.

Men så har jag precis sett den här OMS reportagen om nyblivna mammor runtom i världen...och ja, då har paniken förvandlats till skam, minst sagt. Det finns kvinnor i utvecklingsländer som enbart ett par timmar efter förlossningen (som givetvis sker i hemmet) går upp, sopar golvet och utan vidare får själva sköta om sina fyra eller fem övriga småbarn och återgå till det vanliga vardagsslitet. De är tvungna att klara av det, helt enkelt, och visst gör de det, hur otroligt det än verkar. Så det känns fruktansvärt att jag klagar, grämer mig och oroar mig över hur det kommer att gå om ett par månader när jag har 1) ett lyxigt jobb i den mening att man den kan utföras hemifrån vid datorn, dvs. är relativt enkelt att kombinera med mammasysslorna; 2) en mycket hjälpsam man som kan vara hemma en del; 3) mina föräldrar och mormor på 15 minuters avstånd om det någonsin skulle krisa...

Dags att ta sig i kragen alltså, för fan...

Vindstilla

Ute regnar det oavbrutet, lägenheten är mörk och alldeles tyst och det känns som om jag bara sitter och väntar på att livet själv skall signalera att det är dags för nästa steg. Vilken skön motpunkt till de senaste åren, då man ständigt fick vara på sin vakt och se till att allt det viktiga blev avklarat.

Men det var andra tider, det. Tider av strävan, av vandring, av sökande, av tårar, av att bita ihop och aldrig någonsin ge sig. ..tider då man på en och samma gång fick kämpa i motvind och rusa efter medvind.

Nu är det äntligen helt vindstilla och de närmaste veckorna ligger framför mig som en oöppnad present.

Tack så oerhört mycket...

Alla har vi våra rädslor

...det är naturligtvis bara mänskligt. Men faktum är att jag är trött på att leva med rädsla, så nu får det vara nog. Jag vägrar ta ut oron i förskott den här gången; eller nej, förresten, inte enbart "den här gången" - jag vägrar ta ut oron i förskott från och med nu! Åratal (för vi snackar inte dagar här) av rädsla, med allt det negativa det medfört, räcker ju mer än väl.

Så nu är det över. Finito. Istället för att följa den inslagna vägen är det dags att unna sig lyxen att lägga sig tidigt och sova lugnt och gott.

Vi klarar av detta och av så mycket mer!

Vilken lättnad!

Idag verkar allt vara som det ska igen, tack och lov. Krokobabyn har rört sig friskt och sunt inne i magen, hennes mor är på betydligt bättre humör och det verkar t.o.m. vara lite mindre mulet ute. Så det är dags att ta itu med saker och ting igen. Om kroppen tillåter det ska jag försöka jobba lite med avhandlingsprojektet samt kanske börja stryka babykläder så småningom (oh, the joy of standing up!)

Jag skulle verkligen vilja blogga om något mer spännande än mina graviditetskrämpor, men det får komma så småningom i takt med att jag själv får börja befrias från min husarrest och se dagens ljus igen...

Jobbigt...

...jag börjar bli riktigt otålig nu - och då är det lätthänt att hjärnan spelar mig olika spratt så att jag tror att det är något som inte står rätt till när det egentligen inte är så. Men imorgon känns det nog bättre. Nu är det dags att sova och lämna en jobbig dag bakom mig.

Alldeles rastlös...

...har jag varit hela dagen. Gick upp i ottan (det blir allt svårare att sova för varje natt som går!) och bara kände ett ohejdbart, nästan maniskt behov av att göra saker. Det slutade med att jag för en gångs skull trotsade vetskapen om att jag blivit beordrad att ta det väldigt lugnt ända fram till förlossningen och faktiskt gick och satte på en tvättmaskin med babykläder. Med risk för att verka alldeles rubbad måste jag ändå erkänna att det fick mig att rysa av ren spänning. Så kul, så kul med tvätt!! Rent fysiskt kändes det motigt ett tag, då jag jag höll på att få de välbekanta förvärkarna, men det var knappast något som min kraftigaste och mest sofistikerade mammagördel (a.k.a. världens mest antierotiska plagg, men alltid en räddare i nöden!) och ett par timmars vila inte kunde fixa.

Rastlösheten kunde jag dock varken tvätta eller vila bort, utan den har hållit mig i sitt grepp hela dagen. Jag har lyckats växla frenetiskt mellan ett antal olika aktiviteter - har ringt föräldrarna, mormor, tvättat babykläder, omedelbart tappat några av dessa ner på golvet så att jag imorgon har ett skäl att tvätta igen (å så ljuvligt med hemmaslit!), hängt resten på tork (med stor möda och kroppsliga besvär, ja, men vad gör man inte för att stilla sitt hunger...), ödslat tid på internet, lyssnat på väldigt risiga schlagerlåtar (tack Sveriges Radio!), "bläddrat" i flera nättidningar, skaffat en svindyr ekonomisk-juridisk ordbok med ett leende på läpparna och storslagna drömmar om en yrkesframtid, handlat skönlitteratur på Bokus, jobbat med avhandlingsprojektet, slötittat på TV, suttit och jobbat lite till, blivit frustrerad över avhandlingen och låtit min irritation nå oanade höjder, packat min sjukhusväska..

...Men allt detta till trots kvarstår den obehagliga känslan av att inte ha fått något vettigt gjort på hela dagen. Jag menar, inte ens kan jag påstå att jag vilat (vilket i grund och botten är det vettigaste jag kan göra, och det enda jag verkligen ska se till...). Jag har nämligen svårt att sitta, svårt att ligga, svårt att stå. Det känns omöjligt att hitta en bekväm ställning; antingen är det jag, min livmoder eller babyn som inte trivs med läget. Fast det märkligaste är att jag inte känner igen mig - jag är ju knappast känd i mina närmaste umgängeskretsar för att behöva vara ständigt sysselsatt, skulle jag våga påstå. Så vad i hela fridens namn är detta? Blir man plötsligt så här okontrollerbart hyperaktiv efter flera månader av påtvingad inaktivitet på en för liten madrass? Handlar det om det där "boandet" alla snackar om? Är det ett försök från mitt undermedvetnas sida att få dagarna att gå fortare? Ett sätt att handskas med vetskapen om att otroligt mycket jobb är att vänta om bara några veckor och att det är lika bra att börja underlätta omställningen?

..Nja, så mycket kan jag nog inte klura ut vid det här laget, men riktigt trött har jag hunnit bli idag i alla fall. Vi får se om det om inte annat lyckas lura min mastodontkropp till lite bättre sömn!

God natt!

Mitt liv som hund?

Igår precis innan jag skulle gå och lägga mig hittade jag ett kul test som finns i följande adressen http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?a=509489 (jag hittade det hos någons blogg men jag kommer inte ihåg vems, får återkomma senare med uppdatering). Jag kunde naturligtvis inte för mitt liv krypa till kojs utan att först ta reda på vilket slags hund jag är (det märks att jag fortfarande inte fött, börjat jobba samtidigt som jag ammar och kommit in i plikternas, mödans och tandgnisslans värld, va?)

I alla fall så fick jag reda på att jag är en engelsk bulldog - och såhär stod det:

Bulldoggen är en cool livsnjutare av rang. Den ser tuff ut, men har inte riktigt koll på vilket skrämmande intryck den kan göra på såväl människa som andra hundar. Den börjar aldrig ett slagsmål, det behöver den inte. Tvärtom så förväntar den sig att alla är lika fredliga som sig själv. Bulldoggen lever under devisen "peace, love and understanding annars får du riktiga problem". Skulle den dock mot förmodan hamna i slagsmål är det bara ett som gäller; vinna eller dö. Många skulle nog kalla bulldoggen för den perfekta hunden, lugn och sansad. Den skäller nästan aldrig. Och sist men inte minst, en bulldog älskar att åka bil, tåg, båt eller flyg. Den är lättskött och behöver inte alltför mycket motion.

Well, vad ska man säga...de träffade ganska rätt får man väl medge.

En livsnjutare av rang är jag absolut, hängiven som jag är åt alla slags godsaker (särskilt på sistone då jag för det mesta tillbringar mina dagar liggandes i soffan, med en delikat chokladkaka i ena handen och fjärrkontrollen i den andra, dräglandes inför den spanska motsvarigheten till Floor Filler).

Att jag ser tuff ut och gör skrämmande intryck på folk är något som jag alltid och med stort tryck kommer att förneka (för jag har verkligen svårt att tro det) men som jag däremot får höra rätt ofta, så det antagligen ligger någon sanning i det.

F.ö skulle den devis som bulldoggen lever under mycket väl kunna vara min egen och det där om transporterna har jag inte heller några invändningar om. Att jag är lättskött hoppas jag innerligt för min mans skull (för det är ju han som bistått mig med allt från duschassistans till mat sedan i höstas)...

...och, framför allt, att jag inte behöver alltför mycket motion torde vara ett faktum efter de senaste fem månaderna i liggande ställning: benen fungerade fortfarande vid senaste säkerhetskollen och jag har varken blivit kraftigt överviktig eller (alldeles) knäpp (tvärtom kan jag ibland t.o.m. trivas med vilotvånget...)

Det stora närmar sig!

Jag börjar så småningom bli medveten om att det inte ens är två månader kvar tills jag för första gången får se min lilla dotters ansikte. Jag skriver inte "tills jag blir mamma" för mamma känner jag mig faktiskt redan nu. Det verkar vara svårt att förstå för en del, men för mig känns den vanliga gränsen mellan graviditet och moderskap krystad och konstlad på många sätt, inte minst ju längre fram i graviditeten man kommer. Det är extremt svårt att inte känna att man är mamma när mitt barn redan intagit den absolut centrala platsen i mitt liv. Ännu svårare blir det att bortse från det faktum att hon faktiskt LEVER här och nu, att hon rör sig inne i min mage, sover, sparkar, väcker mig, reagerar på obekväma ställningar och kläder, svarar på min beröring och min röst, och redan är så oerhört älskad.

Däremot har jag hittills enträget förträngt tankarna kring förlossningen, födseln och allt som kommer därefter. Jag har gjort det av ett enkelt skäl - av ren och skär rädsla. Inte för händelserna i sig, utan för att inte hinna dit...Denna graviditet har varit allt utom smärtfri p.g.a. olika komplikationer och från första början har jag fått leva med en intensiv rädsla att det inte skulle gå vägen.

Men att leva på det viset är tärande och det är definitivt hög tid att lämna rädslan bakom sig. Trots att rädslan ibland kan bli en kraftig motor för handling och förändring är den oftast snarare paralyserande. Så det är dags för allt det nya. För det vackra, det hoppfulla, det otroliga som jag nu ska börja tro på!

Dags att komma igång...

...med väldigt mycket, bland annat med denna blogg som jag länge haft i åtanke men inte riktigt känt för att börja skriva förrän nu. Men nu är det uppenbarligen dags.

Varför vet jag inte riktigt. Vad bloggen exakt kommer att ha för syfte och innehåll är svårt att säga såhär på förhand, men just nu fyller den i alla fall flera funktioner. För det första kan den vara ett nyttigt uttrycks-och underhållningsverktyg i en tid då jag är tvungen att tillbringa många timmar ensam hemma i viloläge. För det andra är den ett utmärkt sätt att hålla mitt eget språk så levande som möjligt nu när det inte ges särskilt många andra tillfällen att använda det. För det tredje kan den hjälpa mig att reflektera över och få ett sunt perspektiv på det som händer i mitt liv och i omvärlden...

...Och för övrigt är det kul som fasiken att skriva (för att inte tala om att ha en tillgång till en egen klagomur när det behövs...)

Så nu börjar jag - så kravlöst och förutsättningslöst som möjligt, i förhoppningen om att hitta lika mycket glädje i att skriva en egen blogg som jag länge hittat i att läsa andras.

Mycket nöje till alla som hittar hit!