Jobbigt värre

Eftersom jag inte har den blekaste om när babyn kommer - och hon verkar inte ha bråttom ut i skrivande stund - måste jag passa på att få en del jobb undangjord under de närmaste veckorna/dagarna (låt det bli dagar...!). Det är kämpigt som fasiken att sitta och arbeta såhär efter flera månaders påtvungen vila, och ännu kämpigare med tanke på att jag inte lyckas sitta särskilt längre eller speciellt bekvämt vid det här läget. Det senare är i och för sig knappast underligt med tanke på att jag nästan är 39 veckor gången (tro det eller ej, vilan har i alla fall uppfyllt sitt syfte), men ändå...det är något frustrerande över det hela...eller rättare sagt är det mycket som är frustrerande just nu.

Ja, vad ska man säga? Mitt humör är inte riktigt det bästa i nuläget. Plötsligt känns det som om tiden hade stannat och det inte var någon förlossning i sikte - den blotta tanken kan få mitt luttrade lilla jag att börja grina. Helt absurt, skulle de kloka tycka, med tanke på att det max kan vara ett par veckor kvar, men det känns så overkligt att jag äntligen skulle få mitt så oerhört älskade barn att jag knappast vågar tänka på det. Det faktum att flera gravida som jag haft kontakt med och vars BF-datum låg väldigt nära mitt redan har fött hjälper inte. Det bara förstärker detta löjliga intrycket att alla är förunnade att äntligen få sitt efterlängtade barn utom jag, som istället ska tvingas vänta i all evighet (tjockare, fulare och bittrare för varje sekund!) och fördriva sin tid med den minst tillfredställande sysselsättning som jag just nu kan föreställa mig. För jobbet (jag måste ju kalla det så trots att det inte är ett jobb i mångas ögon) är ett kapitel i sig - men det ska jag få bättre ordning på i framtiden, är det tänkt. Just nu är det bara att gilla läget, bita i det sura äpplet och inse att:

1) Jag tjänar inget på att få ångest. Det bästa nu och i den närmaste framtiden är att arbeta varje dag och göra sitt bästa i det mån det går. Mer kan jag inte göra - det kommer nog att räcka, annars får vi hitta på något...

2) Denna icke-idealiska arbetssituation kommer inte att vara för evig. Förhoppningsvis öppnar den dörrar för något bättre i framtiden. Annars får jag öppna dem själv, och på den vägen är det.
3) Hur absurt det än känns att behöva göra vissa saker, utgör denna sysselsättning just nu min inkomstkälla -vilken vi behöver, kanske mer än någonsin. Punkt slut.

Dags att öppna Word-dokumentet igen alltså...