Jag fick min ängel

Den 21a maj tittade hon äntligen ut, min lilla Angela, himlens vackraste änglaflicka som skickats till oss här på jorden. Det går verkligen inte att beskriva hur oändligt mycket jag älskar henne. Jag vet helt enkelt att min livsuppgift från och med den dagen är att ta hand om denna lilla människa och ge henne det allra bästa jag kan ge. Allt annat i världen är sekundärt.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, lillan min - det är en välsignelse att få vara din mamma.

När?

Jag vet att det redan finns en dag och en tid för denna människas ankomst till världen - det är bara att jag inte känner till dem, försöker jag snällt och fogligt intala mig själv varje gång krafterna tryter. Men det är omöjligt att sätta ord på hur mycket jag längtar vid det här läget. Jag är 40 veckor gången och undrar om det snart är dags eller om jag tvärtom kommer att behöva vänta i ytterligare en vecka (minst, säger den lilla pessimisten i mig...). Det konstiga är att jag haft väldigt täta och rätt så starka sammandragningar i flera dagar. De kommer ungefär var 5e minut och en del av dem är så pass starka att de egentligen skulle kunna vara förlossningsvärkar (...sa dem på BB...). Livsmoderhalsen har dock inte vidgat sig än. Det är tydligen ett slags latensfas och jag ska åka dit igen när samtliga mina förvärkar är i det starkaste laget och helst när de också börjat göra riktigt ont, så för vi se om det äntligen hänt något med livmoderhalsen då. Just detta med "riktigt ont" är jag mest skeptisk till - för mina förvärkar gör knappast "riktigt ont" trots att CTG-maskinen registrerar dem som väldigt starka! Är min livmoder verkligen så van vid ständiga sammandragningar sedan i julas att jag uppfattar detta som helt normalt och bara en aning besvärligt...? Jag fattar ingenting. Ja, inte för att jag vill ha ont direkt, tack, men konstigt känns det...

Jag spricker snart

Av ren tjockhet eller otålighet, jag vet inte vad som är troligast. Förmodligen det senare, då babyn inte ger några tecken på att aldrig någonsin vilja komma ut. Aldrig sedan i december har jag haft så få sammandragningar som nu (!!!), så vid det här läget börjar jag tvivla på att denna vecka faktiskt blir vår vecka. Antagligen blir det inte nästa vecka heller, utan man får vänta tålmodigt på att bli igångsatt någon gång i slutet av månaden. Ja, så blev det till slut med riskerna för alldeles för tidig födsel...man kan iaf inte förneka att den strikta tvångsvilan visat sig vara effektiv, och tur är det ju. Men det här som hänt under de senaste veckorna är obegripligt. Vid vecka 38 hade jag t.o.m. regelbundna och lite smärtsamma förvärkar typ var 15-10e minut, vi trodde verkligen inte att hon skulle dröja så länge; ingen trodde det. Visserligen gick förvärkarna över, men dem kände jag av trots allt dagligen, som en påminnelse om att den stora stunden kom allt närmare. Men nu...nu är de plötsligt och mystiskt borta. Det spelar ingen roll vad jag gör - inget händer. Jag går på långpromenad varje dag, jag rör på mig hemma, barnet har uppenbarligen inte alls gott om plats (så fort jag sätter ner mig vid datorn börjar hon protestera vilt och skjuta upp rumpan tills jag lägger av). Jag är dessutom gigantisk som en (mycket gigantisk) elefant...Inget av detta räcker dock för att saker och ting ska komma igång.

Jag behöver alltså inte förtydliga att mitt humör inte direkt är på topp idag heller. Det värsta är skuldkänslorna, just nu får jag hemska skuldkänslor för allt möjligt. Sitter jag och försöker arbeta skär det i hjärtat när hon ger tecken på att det inte är bekvämt för henne. Då blir jag rädd för att hon ska lida inne där hon ligger och undrar vad i helvete jag håller på med som försöker prestera något i vecka 40, när det i princip inte är en kotte som orkar jobba (och det gör jag inte heller i ärlighetens namn, men jag kan ta det, det är för hennes skull jag mår så dåligt). Jobbar jag inte får jag däremot världens ångest också, eftersom jag undrar om de kommer att acceptera att jag inte närvarar vid eller åtminstone lämnar in någonting inför avhandlingsseminariet - nu hotas vi ju inte av "för tidig födsel" längre...och vad händer om jag förlorar min inkomst?? Vad ska vi leva på då tills jag kan hitta något i höst? Om det nu går att hitta något i höst, vill säga...

Jävla avhandling, kan jag också häva ur mig. Jävla avhandling och jävla jobb, som kräver ensamma timmar av ångest och tankar varje dag för att sedan inse att man inte nödvändigtvis kommer någonvart bara för att man suttit och tvingat sig själv att hitta på något.

Sedan överväldigas man ju jämnt av en hemsk rädsla för någon "sista minutens katastrof", denna graviditet har varit jobbig från dag 1 och inte orkar jag med tanken att det kan sluta på samma sätt...

Hjälp!!

Otålig

Gud vad jag önskar ibland att denna vecka var vår vecka...men nu när vi kommit såhär långt tror jag faktiskt att det är mer sannolikt att babyn föds runt eller efter den 18e. Jag ser fram emot att få ha henne i min famn!!

Jobbigt värre

Eftersom jag inte har den blekaste om när babyn kommer - och hon verkar inte ha bråttom ut i skrivande stund - måste jag passa på att få en del jobb undangjord under de närmaste veckorna/dagarna (låt det bli dagar...!). Det är kämpigt som fasiken att sitta och arbeta såhär efter flera månaders påtvungen vila, och ännu kämpigare med tanke på att jag inte lyckas sitta särskilt längre eller speciellt bekvämt vid det här läget. Det senare är i och för sig knappast underligt med tanke på att jag nästan är 39 veckor gången (tro det eller ej, vilan har i alla fall uppfyllt sitt syfte), men ändå...det är något frustrerande över det hela...eller rättare sagt är det mycket som är frustrerande just nu.

Ja, vad ska man säga? Mitt humör är inte riktigt det bästa i nuläget. Plötsligt känns det som om tiden hade stannat och det inte var någon förlossning i sikte - den blotta tanken kan få mitt luttrade lilla jag att börja grina. Helt absurt, skulle de kloka tycka, med tanke på att det max kan vara ett par veckor kvar, men det känns så overkligt att jag äntligen skulle få mitt så oerhört älskade barn att jag knappast vågar tänka på det. Det faktum att flera gravida som jag haft kontakt med och vars BF-datum låg väldigt nära mitt redan har fött hjälper inte. Det bara förstärker detta löjliga intrycket att alla är förunnade att äntligen få sitt efterlängtade barn utom jag, som istället ska tvingas vänta i all evighet (tjockare, fulare och bittrare för varje sekund!) och fördriva sin tid med den minst tillfredställande sysselsättning som jag just nu kan föreställa mig. För jobbet (jag måste ju kalla det så trots att det inte är ett jobb i mångas ögon) är ett kapitel i sig - men det ska jag få bättre ordning på i framtiden, är det tänkt. Just nu är det bara att gilla läget, bita i det sura äpplet och inse att:

1) Jag tjänar inget på att få ångest. Det bästa nu och i den närmaste framtiden är att arbeta varje dag och göra sitt bästa i det mån det går. Mer kan jag inte göra - det kommer nog att räcka, annars får vi hitta på något...

2) Denna icke-idealiska arbetssituation kommer inte att vara för evig. Förhoppningsvis öppnar den dörrar för något bättre i framtiden. Annars får jag öppna dem själv, och på den vägen är det.
3) Hur absurt det än känns att behöva göra vissa saker, utgör denna sysselsättning just nu min inkomstkälla -vilken vi behöver, kanske mer än någonsin. Punkt slut.

Dags att öppna Word-dokumentet igen alltså...

On fire

Idag har det gått rätt bra med nyårslöftena - överraskande bra, skulle jag vilja säga. Jag har hunnit med en del, inklusive en långpromenad (cross-country dessutom!), lite inköp, att duscha och torka håret, att öva inför höstens prov samt att jobba med avhandlingsprojektet - och tänk, jag har t.o.m. lyckats förakta mammornas forum och motstå Aftonbladets frestelser.

I övrigt kan jag meddela att två gravida tjejer som jag länge haft kontakt med och som skulle ha fött ungefär samtidigt som jag redan är hemma med sina barn. Jag blir självklart extremt avundssjuk, men det finns nog en mening med att vänta - änglaflickan kommer tids nog när hon är redo, det vet jag.

Nyårslöften

Igår bestämde jag att det var ett utmärkt tillfälle till sådant här, eftersom jag har precis fyllt år - det kan ju vara den sporre jag behöver för att få till en ordnad tillvaro under de närmaste månaderna.

I detta nya år av mitt liv som jag nyss påbörjat lovar jag således att:

1. Sluta gotta mig i blaska, dvs. byta Aftonbladet och "Allt om Barn" mot SvD och DN
2. Inte slösurfa på Internet längre än max en halvtimme om dagen
3. Börja ta itu med saker och ting så fort jag går upp på morgonen (någonstans i mitt inre vet jag ju att dagen inte börjar 11.30)
4. Jobba mer effektivt och konsekvent - det viktiga nuförtiden är att saker och ting faktiskt blir gjorda; även om det innebär att jag måste sänka ribban och fatta snabba beslut har jag tillräckligt med resurser för att göra ett bra jobb ändå
5. Inte falla offer för negativa känslor såsom vemod/rädslor/stress - den lilla pragmatiska optimisten i mig skall få ta allt större plats
6. Sluta ödsla tid på fora och hälsosajter som enbart gör det jobbigare och osundare att leva
7. Le och skratta mycket varje dag
8. Påminna mig själv dagligen om allt jag redan klarat av och åstadkommit, inte minst under svåra omständigheter
9. Fortsätta att kämpa för det jag tror på och att lita på min instinkt, mina principer och mitt eget omdöme - jag är ju bevisat klok
10. Inte låta någon (inklusive mig själv) trycka ner mig - det har inte någon rätt till.

...Amen...

...Och så gick Första maj...

Det blev en rätt lugn dag hemma, fast vi tog en promenad imorse runt det område där vi bor. Min man filmade lite, vi upptäckte att den nya mataffären inte ligger så pass långt hemifrån, jag flydde fegt från en labrador och sedan åt vi en rejäl lunch sådär vid 5-tiden (vi måste verkligen skärpa oss och vi har knappt tre veckor för att klara uppgiften, ja, jag vet).
Dagen innehöll också sin andel stress, givetvis - för att man inte ska tappa vanan, antar jag. Först hade jag väldans ont imorse på grund av förvärkar (nu vet jag att det bara måste röra sig om förvärkar). Sedan trodde jag att jag hade fått en småblödning eller i alla fall börjat tappa slemproppen, och babyn höll sig så ovanligt lugn och stilla inne i sitt lilla (?), sköna bo att det faktiskt kändes skrämmande. Men nu har jag lugnat mig och tror att allt kommer att gå bra - eller hoppas det av hela mitt hjärta i alla fall...

I övrigt har födelsedagen varit fylld med telefonsamtal och mail från familj och vänner - det har varit ovanligt många som hört av sig i år, och sådant värmer.