Mitt liv som hund?

Igår precis innan jag skulle gå och lägga mig hittade jag ett kul test som finns i följande adressen http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?a=509489 (jag hittade det hos någons blogg men jag kommer inte ihåg vems, får återkomma senare med uppdatering). Jag kunde naturligtvis inte för mitt liv krypa till kojs utan att först ta reda på vilket slags hund jag är (det märks att jag fortfarande inte fött, börjat jobba samtidigt som jag ammar och kommit in i plikternas, mödans och tandgnisslans värld, va?)

I alla fall så fick jag reda på att jag är en engelsk bulldog - och såhär stod det:

Bulldoggen är en cool livsnjutare av rang. Den ser tuff ut, men har inte riktigt koll på vilket skrämmande intryck den kan göra på såväl människa som andra hundar. Den börjar aldrig ett slagsmål, det behöver den inte. Tvärtom så förväntar den sig att alla är lika fredliga som sig själv. Bulldoggen lever under devisen "peace, love and understanding annars får du riktiga problem". Skulle den dock mot förmodan hamna i slagsmål är det bara ett som gäller; vinna eller dö. Många skulle nog kalla bulldoggen för den perfekta hunden, lugn och sansad. Den skäller nästan aldrig. Och sist men inte minst, en bulldog älskar att åka bil, tåg, båt eller flyg. Den är lättskött och behöver inte alltför mycket motion.

Well, vad ska man säga...de träffade ganska rätt får man väl medge.

En livsnjutare av rang är jag absolut, hängiven som jag är åt alla slags godsaker (särskilt på sistone då jag för det mesta tillbringar mina dagar liggandes i soffan, med en delikat chokladkaka i ena handen och fjärrkontrollen i den andra, dräglandes inför den spanska motsvarigheten till Floor Filler).

Att jag ser tuff ut och gör skrämmande intryck på folk är något som jag alltid och med stort tryck kommer att förneka (för jag har verkligen svårt att tro det) men som jag däremot får höra rätt ofta, så det antagligen ligger någon sanning i det.

F.ö skulle den devis som bulldoggen lever under mycket väl kunna vara min egen och det där om transporterna har jag inte heller några invändningar om. Att jag är lättskött hoppas jag innerligt för min mans skull (för det är ju han som bistått mig med allt från duschassistans till mat sedan i höstas)...

...och, framför allt, att jag inte behöver alltför mycket motion torde vara ett faktum efter de senaste fem månaderna i liggande ställning: benen fungerade fortfarande vid senaste säkerhetskollen och jag har varken blivit kraftigt överviktig eller (alldeles) knäpp (tvärtom kan jag ibland t.o.m. trivas med vilotvånget...)

Det stora närmar sig!

Jag börjar så småningom bli medveten om att det inte ens är två månader kvar tills jag för första gången får se min lilla dotters ansikte. Jag skriver inte "tills jag blir mamma" för mamma känner jag mig faktiskt redan nu. Det verkar vara svårt att förstå för en del, men för mig känns den vanliga gränsen mellan graviditet och moderskap krystad och konstlad på många sätt, inte minst ju längre fram i graviditeten man kommer. Det är extremt svårt att inte känna att man är mamma när mitt barn redan intagit den absolut centrala platsen i mitt liv. Ännu svårare blir det att bortse från det faktum att hon faktiskt LEVER här och nu, att hon rör sig inne i min mage, sover, sparkar, väcker mig, reagerar på obekväma ställningar och kläder, svarar på min beröring och min röst, och redan är så oerhört älskad.

Däremot har jag hittills enträget förträngt tankarna kring förlossningen, födseln och allt som kommer därefter. Jag har gjort det av ett enkelt skäl - av ren och skär rädsla. Inte för händelserna i sig, utan för att inte hinna dit...Denna graviditet har varit allt utom smärtfri p.g.a. olika komplikationer och från första början har jag fått leva med en intensiv rädsla att det inte skulle gå vägen.

Men att leva på det viset är tärande och det är definitivt hög tid att lämna rädslan bakom sig. Trots att rädslan ibland kan bli en kraftig motor för handling och förändring är den oftast snarare paralyserande. Så det är dags för allt det nya. För det vackra, det hoppfulla, det otroliga som jag nu ska börja tro på!

Dags att komma igång...

...med väldigt mycket, bland annat med denna blogg som jag länge haft i åtanke men inte riktigt känt för att börja skriva förrän nu. Men nu är det uppenbarligen dags.

Varför vet jag inte riktigt. Vad bloggen exakt kommer att ha för syfte och innehåll är svårt att säga såhär på förhand, men just nu fyller den i alla fall flera funktioner. För det första kan den vara ett nyttigt uttrycks-och underhållningsverktyg i en tid då jag är tvungen att tillbringa många timmar ensam hemma i viloläge. För det andra är den ett utmärkt sätt att hålla mitt eget språk så levande som möjligt nu när det inte ges särskilt många andra tillfällen att använda det. För det tredje kan den hjälpa mig att reflektera över och få ett sunt perspektiv på det som händer i mitt liv och i omvärlden...

...Och för övrigt är det kul som fasiken att skriva (för att inte tala om att ha en tillgång till en egen klagomur när det behövs...)

Så nu börjar jag - så kravlöst och förutsättningslöst som möjligt, i förhoppningen om att hitta lika mycket glädje i att skriva en egen blogg som jag länge hittat i att läsa andras.

Mycket nöje till alla som hittar hit!