Självdisciplin

...har inte riktigt varit min starkaste sida på sistone. Till mitt försvar kan jag ändå hävda att jag varit helt utslagen av diverse åkommor sedan i fredags. Först fixerade sig babyn (eller det trodde jag iaf att hon hade gjort; nu har jag dock börjat fatta misstankar om att så inte var fallet eftersom jag då och då får en liten söt fot mellan revbenen). I vilket fall som helst lade hon sig på ett konstigt sätt som varken lät mig sitta eller gå utan att genomlida världens bäckensmärtor. Sedan drabbades jag av urjobbiga somnlöshetsanfall med vad jag antar härmar menopausala värmesvallningar som en extra bonus (och det värsta är att jag överraskade mig själv häromnatten med att gilla lukten av min egen svett...den luktade "man", tänkte jag...hur patetiskt desperat får man bli när man är gravid...?).

Ja, sist men inte minst lyckades jag även få ett sådant här förkylningsvirus som snarare liknar fågelinfluensan och som tar bort all kraft och ork från en kropp som inte längre har särskilt mycket kraft och ork att fråntas. Igår dög jag till inget mer än att ligga i sängen, frysa, må allmänt kasst och läsa en av de två roliga böcker som jag hade beställt inför förlossningen (den roligaste av de två, faktiskt, helt i linje med vad som kunde förväntas av mig och min skarpa hjärna). Slutsats: om jag inte skärper mig NU och låter bli den andra boken kommer det bli några hårda timmar på BB med smaskig facklitteratur om självmordsterrorism och politisk våld som endaste underhållning - jäklar, vilken mardröm.

Idag mår jag iaf något bättre och börjar bli medveten om att jag måste passa på och jobba så mycket jag förmår innan förlossningen. Det är knappt en månad tills avhandlingsprojektet ska lämnas in - och efter förlossningen vet jag ju inte hur mycket jag kommer att hinna skriva utan att dö av ren utmattning eller behöva försaka all koherens. Sedan vet man aldrig hur man kommer att må just imorgon heller, för detta är en riktig berg- och dalbana... eller när det blir dags att föda för den delen .

Hoppet kvarstår att förlossningen sker någon gång inom de närmaste två veckorna, med tanke på att jag redan ser rätt mastodontisk ut, men möjligheten att det blir senare än den 18 maj känns också allt verkligare nu när man kommit så här långt. Lite märkligt med tanke på att de senaste månaderna har varit en race (ja, metaforiskt sett i alla fall) för att undvika en för tidig födsel, men har man kommit fram till vecka 38 så kan man lika gärna hamna i vecka 42, känns det som. Dessutom vet jag inte om något håller på att hända i kroppen eller inte. Det enda tecknet på något kvalitativt nytt är att jag numera får en konstig känsla som jag tror kan vara "riktigare" förvärkar främst på kvällen och när jag vilar. Mina vanliga sammandragningar som jag haft de senaste månaderna hänger ihop med aktivitet och ansträngning och de brukar inte göra särskilt ont, men detta är något helt annat. Det är framför allt när jag ligger i sängen som jag känner det - det är inte bara att magen är jättespänt som vanligt; det blir dessutom ett rätt kraftigt tryck som jobbar sig nedför livsmodern och till slut gör ont. Smärtan liknar en elstöt...
men det kanske bara är babyn som rör sig och orsakar denna underliga känsla nu när hon blivit så pass stor som jag tror att hon är.

Det kan bara bli spekulationer när jag inte har något i min närhet med liknande erfarenheter. Min mor har visserligen fött två barn, men enligt egen utsago kände hon inte något alls under någon av graviditeterna. Inga symptom, inget illamående, inga sammandragningar, knappast några sparkar, ingen smärta vid själva förlossningen - det var bara "lite obehagligt, eller inte ens det". Mycket märkligt, inte minst med tanke på att hon är (var) liten och späd och bägge barn vägde runt 4 kg. Inte heller "gjorde hon något särskilt" för att bli gravid så jag börjar misstänka att Den Helige Anden gjort sitt mer än en gång i världshistorien.

Ja, vi får helt enkelt vänta och se. Det blir iaf inte något aprilbarn och förmodligen inte någon födelsedagspresent heller (ja, imorgon fyller jag 27, och det känns overkligt att folk börjat fråga vad jag önskar mig när det enda jag just nu kan önska mig är att föda en frisk baby så snart det går med hänsyn till hennes hälsa...).

Jag vill så gärna...

...att babyn och allt det nya ska komma, att allt det gamla som gör ont ska svepas bort för alltid och aldrig mer komma tillbaka. Idag slog det mig hur jobbiga de senaste två åren har varit och helt plötsligt kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag vill så gärna att allt ska få en lycklig slut! Jag bara ber till Gud att det ska vara möjligt, att inget dåligt händer nu såhär på slutet när det inte ens är några veckor kvar. Jag vill bara att Han ska ta hand om min lilla flicka, min lilla ängel.

Änglaflickan i magen verkar i alla fall frisk och kry trots allt det jobbiga och skrämmande som vi fått genomgå under de senaste månaderna; hon sparkar och rör sig som vanligt. Lillan min, jag hoppas att du känner hur bottenlöst mycket jag älskar och alltid kommer att älska dig!!! Jag önskar att du redan var här och kunde se hur fint vi gjort det i ditt sovrum, att du kunde leka med din elefant, somna tryggt i din vagga som vi just idag monterat ihop...

Men snart är du här och kan ta emot vår gränslösa kärlek!

Lyckan är att uppskatta det man har

...och jag sätter inte längre några hinder för min lycka!

Det är faktiskt skrämmande hur lätt det är att förbise hur bra man egentligen har det. De senaste dagarna har jag blivit påmind om detta och flera gånger förfasats över hur nära jag varit att falla i den mest omotiverade - och rent egoistiska - självömkan.

På sistone brukar det handla om min lite speciella arbetssituation, som kan sammanfattas på följande sätt: av olika omständigheter (bl.a. de rent ekonomiska och de som har med min sysselsättnings natur att göra) kommer jag att behöva börja jobba efter förlossningen så tidigt och så mycket som situationen rimligen tillåter. Så är det bara. Visserligen hemifrån, men häromdagen fick jag ändå viss panik när jag tänkte att jag kommer att vara en av de få mammor i västvärlden som inte kommer att njuta av någon mammaledighet att överhuvudtaget tala om. På senare tid har jag dessutom blivit ständigt bombad med budskapet att Den Goda Modern under småbarnsåren absolut inte har tid att ens duscha eller äta frukost, så jag har börjat bli uppriktigt orolig över hur i hela friden jag någonsin kommer att hinna sitta på en arbetstol och knega.

Men så har jag precis sett den här OMS reportagen om nyblivna mammor runtom i världen...och ja, då har paniken förvandlats till skam, minst sagt. Det finns kvinnor i utvecklingsländer som enbart ett par timmar efter förlossningen (som givetvis sker i hemmet) går upp, sopar golvet och utan vidare får själva sköta om sina fyra eller fem övriga småbarn och återgå till det vanliga vardagsslitet. De är tvungna att klara av det, helt enkelt, och visst gör de det, hur otroligt det än verkar. Så det känns fruktansvärt att jag klagar, grämer mig och oroar mig över hur det kommer att gå om ett par månader när jag har 1) ett lyxigt jobb i den mening att man den kan utföras hemifrån vid datorn, dvs. är relativt enkelt att kombinera med mammasysslorna; 2) en mycket hjälpsam man som kan vara hemma en del; 3) mina föräldrar och mormor på 15 minuters avstånd om det någonsin skulle krisa...

Dags att ta sig i kragen alltså, för fan...

Vindstilla

Ute regnar det oavbrutet, lägenheten är mörk och alldeles tyst och det känns som om jag bara sitter och väntar på att livet själv skall signalera att det är dags för nästa steg. Vilken skön motpunkt till de senaste åren, då man ständigt fick vara på sin vakt och se till att allt det viktiga blev avklarat.

Men det var andra tider, det. Tider av strävan, av vandring, av sökande, av tårar, av att bita ihop och aldrig någonsin ge sig. ..tider då man på en och samma gång fick kämpa i motvind och rusa efter medvind.

Nu är det äntligen helt vindstilla och de närmaste veckorna ligger framför mig som en oöppnad present.

Tack så oerhört mycket...

Alla har vi våra rädslor

...det är naturligtvis bara mänskligt. Men faktum är att jag är trött på att leva med rädsla, så nu får det vara nog. Jag vägrar ta ut oron i förskott den här gången; eller nej, förresten, inte enbart "den här gången" - jag vägrar ta ut oron i förskott från och med nu! Åratal (för vi snackar inte dagar här) av rädsla, med allt det negativa det medfört, räcker ju mer än väl.

Så nu är det över. Finito. Istället för att följa den inslagna vägen är det dags att unna sig lyxen att lägga sig tidigt och sova lugnt och gott.

Vi klarar av detta och av så mycket mer!

Vilken lättnad!

Idag verkar allt vara som det ska igen, tack och lov. Krokobabyn har rört sig friskt och sunt inne i magen, hennes mor är på betydligt bättre humör och det verkar t.o.m. vara lite mindre mulet ute. Så det är dags att ta itu med saker och ting igen. Om kroppen tillåter det ska jag försöka jobba lite med avhandlingsprojektet samt kanske börja stryka babykläder så småningom (oh, the joy of standing up!)

Jag skulle verkligen vilja blogga om något mer spännande än mina graviditetskrämpor, men det får komma så småningom i takt med att jag själv får börja befrias från min husarrest och se dagens ljus igen...

Jobbigt...

...jag börjar bli riktigt otålig nu - och då är det lätthänt att hjärnan spelar mig olika spratt så att jag tror att det är något som inte står rätt till när det egentligen inte är så. Men imorgon känns det nog bättre. Nu är det dags att sova och lämna en jobbig dag bakom mig.

Alldeles rastlös...

...har jag varit hela dagen. Gick upp i ottan (det blir allt svårare att sova för varje natt som går!) och bara kände ett ohejdbart, nästan maniskt behov av att göra saker. Det slutade med att jag för en gångs skull trotsade vetskapen om att jag blivit beordrad att ta det väldigt lugnt ända fram till förlossningen och faktiskt gick och satte på en tvättmaskin med babykläder. Med risk för att verka alldeles rubbad måste jag ändå erkänna att det fick mig att rysa av ren spänning. Så kul, så kul med tvätt!! Rent fysiskt kändes det motigt ett tag, då jag jag höll på att få de välbekanta förvärkarna, men det var knappast något som min kraftigaste och mest sofistikerade mammagördel (a.k.a. världens mest antierotiska plagg, men alltid en räddare i nöden!) och ett par timmars vila inte kunde fixa.

Rastlösheten kunde jag dock varken tvätta eller vila bort, utan den har hållit mig i sitt grepp hela dagen. Jag har lyckats växla frenetiskt mellan ett antal olika aktiviteter - har ringt föräldrarna, mormor, tvättat babykläder, omedelbart tappat några av dessa ner på golvet så att jag imorgon har ett skäl att tvätta igen (å så ljuvligt med hemmaslit!), hängt resten på tork (med stor möda och kroppsliga besvär, ja, men vad gör man inte för att stilla sitt hunger...), ödslat tid på internet, lyssnat på väldigt risiga schlagerlåtar (tack Sveriges Radio!), "bläddrat" i flera nättidningar, skaffat en svindyr ekonomisk-juridisk ordbok med ett leende på läpparna och storslagna drömmar om en yrkesframtid, handlat skönlitteratur på Bokus, jobbat med avhandlingsprojektet, slötittat på TV, suttit och jobbat lite till, blivit frustrerad över avhandlingen och låtit min irritation nå oanade höjder, packat min sjukhusväska..

...Men allt detta till trots kvarstår den obehagliga känslan av att inte ha fått något vettigt gjort på hela dagen. Jag menar, inte ens kan jag påstå att jag vilat (vilket i grund och botten är det vettigaste jag kan göra, och det enda jag verkligen ska se till...). Jag har nämligen svårt att sitta, svårt att ligga, svårt att stå. Det känns omöjligt att hitta en bekväm ställning; antingen är det jag, min livmoder eller babyn som inte trivs med läget. Fast det märkligaste är att jag inte känner igen mig - jag är ju knappast känd i mina närmaste umgängeskretsar för att behöva vara ständigt sysselsatt, skulle jag våga påstå. Så vad i hela fridens namn är detta? Blir man plötsligt så här okontrollerbart hyperaktiv efter flera månader av påtvingad inaktivitet på en för liten madrass? Handlar det om det där "boandet" alla snackar om? Är det ett försök från mitt undermedvetnas sida att få dagarna att gå fortare? Ett sätt att handskas med vetskapen om att otroligt mycket jobb är att vänta om bara några veckor och att det är lika bra att börja underlätta omställningen?

..Nja, så mycket kan jag nog inte klura ut vid det här laget, men riktigt trött har jag hunnit bli idag i alla fall. Vi får se om det om inte annat lyckas lura min mastodontkropp till lite bättre sömn!

God natt!