Alldeles rastlös...

...har jag varit hela dagen. Gick upp i ottan (det blir allt svårare att sova för varje natt som går!) och bara kände ett ohejdbart, nästan maniskt behov av att göra saker. Det slutade med att jag för en gångs skull trotsade vetskapen om att jag blivit beordrad att ta det väldigt lugnt ända fram till förlossningen och faktiskt gick och satte på en tvättmaskin med babykläder. Med risk för att verka alldeles rubbad måste jag ändå erkänna att det fick mig att rysa av ren spänning. Så kul, så kul med tvätt!! Rent fysiskt kändes det motigt ett tag, då jag jag höll på att få de välbekanta förvärkarna, men det var knappast något som min kraftigaste och mest sofistikerade mammagördel (a.k.a. världens mest antierotiska plagg, men alltid en räddare i nöden!) och ett par timmars vila inte kunde fixa.

Rastlösheten kunde jag dock varken tvätta eller vila bort, utan den har hållit mig i sitt grepp hela dagen. Jag har lyckats växla frenetiskt mellan ett antal olika aktiviteter - har ringt föräldrarna, mormor, tvättat babykläder, omedelbart tappat några av dessa ner på golvet så att jag imorgon har ett skäl att tvätta igen (å så ljuvligt med hemmaslit!), hängt resten på tork (med stor möda och kroppsliga besvär, ja, men vad gör man inte för att stilla sitt hunger...), ödslat tid på internet, lyssnat på väldigt risiga schlagerlåtar (tack Sveriges Radio!), "bläddrat" i flera nättidningar, skaffat en svindyr ekonomisk-juridisk ordbok med ett leende på läpparna och storslagna drömmar om en yrkesframtid, handlat skönlitteratur på Bokus, jobbat med avhandlingsprojektet, slötittat på TV, suttit och jobbat lite till, blivit frustrerad över avhandlingen och låtit min irritation nå oanade höjder, packat min sjukhusväska..

...Men allt detta till trots kvarstår den obehagliga känslan av att inte ha fått något vettigt gjort på hela dagen. Jag menar, inte ens kan jag påstå att jag vilat (vilket i grund och botten är det vettigaste jag kan göra, och det enda jag verkligen ska se till...). Jag har nämligen svårt att sitta, svårt att ligga, svårt att stå. Det känns omöjligt att hitta en bekväm ställning; antingen är det jag, min livmoder eller babyn som inte trivs med läget. Fast det märkligaste är att jag inte känner igen mig - jag är ju knappast känd i mina närmaste umgängeskretsar för att behöva vara ständigt sysselsatt, skulle jag våga påstå. Så vad i hela fridens namn är detta? Blir man plötsligt så här okontrollerbart hyperaktiv efter flera månader av påtvingad inaktivitet på en för liten madrass? Handlar det om det där "boandet" alla snackar om? Är det ett försök från mitt undermedvetnas sida att få dagarna att gå fortare? Ett sätt att handskas med vetskapen om att otroligt mycket jobb är att vänta om bara några veckor och att det är lika bra att börja underlätta omställningen?

..Nja, så mycket kan jag nog inte klura ut vid det här laget, men riktigt trött har jag hunnit bli idag i alla fall. Vi får se om det om inte annat lyckas lura min mastodontkropp till lite bättre sömn!

God natt!