Lyckan är att uppskatta det man har

...och jag sätter inte längre några hinder för min lycka!

Det är faktiskt skrämmande hur lätt det är att förbise hur bra man egentligen har det. De senaste dagarna har jag blivit påmind om detta och flera gånger förfasats över hur nära jag varit att falla i den mest omotiverade - och rent egoistiska - självömkan.

På sistone brukar det handla om min lite speciella arbetssituation, som kan sammanfattas på följande sätt: av olika omständigheter (bl.a. de rent ekonomiska och de som har med min sysselsättnings natur att göra) kommer jag att behöva börja jobba efter förlossningen så tidigt och så mycket som situationen rimligen tillåter. Så är det bara. Visserligen hemifrån, men häromdagen fick jag ändå viss panik när jag tänkte att jag kommer att vara en av de få mammor i västvärlden som inte kommer att njuta av någon mammaledighet att överhuvudtaget tala om. På senare tid har jag dessutom blivit ständigt bombad med budskapet att Den Goda Modern under småbarnsåren absolut inte har tid att ens duscha eller äta frukost, så jag har börjat bli uppriktigt orolig över hur i hela friden jag någonsin kommer att hinna sitta på en arbetstol och knega.

Men så har jag precis sett den här OMS reportagen om nyblivna mammor runtom i världen...och ja, då har paniken förvandlats till skam, minst sagt. Det finns kvinnor i utvecklingsländer som enbart ett par timmar efter förlossningen (som givetvis sker i hemmet) går upp, sopar golvet och utan vidare får själva sköta om sina fyra eller fem övriga småbarn och återgå till det vanliga vardagsslitet. De är tvungna att klara av det, helt enkelt, och visst gör de det, hur otroligt det än verkar. Så det känns fruktansvärt att jag klagar, grämer mig och oroar mig över hur det kommer att gå om ett par månader när jag har 1) ett lyxigt jobb i den mening att man den kan utföras hemifrån vid datorn, dvs. är relativt enkelt att kombinera med mammasysslorna; 2) en mycket hjälpsam man som kan vara hemma en del; 3) mina föräldrar och mormor på 15 minuters avstånd om det någonsin skulle krisa...

Dags att ta sig i kragen alltså, för fan...