Självdisciplin

...har inte riktigt varit min starkaste sida på sistone. Till mitt försvar kan jag ändå hävda att jag varit helt utslagen av diverse åkommor sedan i fredags. Först fixerade sig babyn (eller det trodde jag iaf att hon hade gjort; nu har jag dock börjat fatta misstankar om att så inte var fallet eftersom jag då och då får en liten söt fot mellan revbenen). I vilket fall som helst lade hon sig på ett konstigt sätt som varken lät mig sitta eller gå utan att genomlida världens bäckensmärtor. Sedan drabbades jag av urjobbiga somnlöshetsanfall med vad jag antar härmar menopausala värmesvallningar som en extra bonus (och det värsta är att jag överraskade mig själv häromnatten med att gilla lukten av min egen svett...den luktade "man", tänkte jag...hur patetiskt desperat får man bli när man är gravid...?).

Ja, sist men inte minst lyckades jag även få ett sådant här förkylningsvirus som snarare liknar fågelinfluensan och som tar bort all kraft och ork från en kropp som inte längre har särskilt mycket kraft och ork att fråntas. Igår dög jag till inget mer än att ligga i sängen, frysa, må allmänt kasst och läsa en av de två roliga böcker som jag hade beställt inför förlossningen (den roligaste av de två, faktiskt, helt i linje med vad som kunde förväntas av mig och min skarpa hjärna). Slutsats: om jag inte skärper mig NU och låter bli den andra boken kommer det bli några hårda timmar på BB med smaskig facklitteratur om självmordsterrorism och politisk våld som endaste underhållning - jäklar, vilken mardröm.

Idag mår jag iaf något bättre och börjar bli medveten om att jag måste passa på och jobba så mycket jag förmår innan förlossningen. Det är knappt en månad tills avhandlingsprojektet ska lämnas in - och efter förlossningen vet jag ju inte hur mycket jag kommer att hinna skriva utan att dö av ren utmattning eller behöva försaka all koherens. Sedan vet man aldrig hur man kommer att må just imorgon heller, för detta är en riktig berg- och dalbana... eller när det blir dags att föda för den delen .

Hoppet kvarstår att förlossningen sker någon gång inom de närmaste två veckorna, med tanke på att jag redan ser rätt mastodontisk ut, men möjligheten att det blir senare än den 18 maj känns också allt verkligare nu när man kommit så här långt. Lite märkligt med tanke på att de senaste månaderna har varit en race (ja, metaforiskt sett i alla fall) för att undvika en för tidig födsel, men har man kommit fram till vecka 38 så kan man lika gärna hamna i vecka 42, känns det som. Dessutom vet jag inte om något håller på att hända i kroppen eller inte. Det enda tecknet på något kvalitativt nytt är att jag numera får en konstig känsla som jag tror kan vara "riktigare" förvärkar främst på kvällen och när jag vilar. Mina vanliga sammandragningar som jag haft de senaste månaderna hänger ihop med aktivitet och ansträngning och de brukar inte göra särskilt ont, men detta är något helt annat. Det är framför allt när jag ligger i sängen som jag känner det - det är inte bara att magen är jättespänt som vanligt; det blir dessutom ett rätt kraftigt tryck som jobbar sig nedför livsmodern och till slut gör ont. Smärtan liknar en elstöt...
men det kanske bara är babyn som rör sig och orsakar denna underliga känsla nu när hon blivit så pass stor som jag tror att hon är.

Det kan bara bli spekulationer när jag inte har något i min närhet med liknande erfarenheter. Min mor har visserligen fött två barn, men enligt egen utsago kände hon inte något alls under någon av graviditeterna. Inga symptom, inget illamående, inga sammandragningar, knappast några sparkar, ingen smärta vid själva förlossningen - det var bara "lite obehagligt, eller inte ens det". Mycket märkligt, inte minst med tanke på att hon är (var) liten och späd och bägge barn vägde runt 4 kg. Inte heller "gjorde hon något särskilt" för att bli gravid så jag börjar misstänka att Den Helige Anden gjort sitt mer än en gång i världshistorien.

Ja, vi får helt enkelt vänta och se. Det blir iaf inte något aprilbarn och förmodligen inte någon födelsedagspresent heller (ja, imorgon fyller jag 27, och det känns overkligt att folk börjat fråga vad jag önskar mig när det enda jag just nu kan önska mig är att föda en frisk baby så snart det går med hänsyn till hennes hälsa...).