Detta med att alltid titta framåt...

har jag svårt att låta bli, helt enkelt - kommer jag någonstans börjar jag omedelbart fundera vart jag ska sedan. Jag tror att det t.o.m. blivit ett mer framträdande karaktärsdrag hos mig på senare år. Drift har jag egentligen aldrig saknat, åtminstone inte då det verkligen gällt och behövts (nu är det de stora besluten i livet jag siftar på här, som t.ex. att gifta mig, lämna allt för att flytta utomlands, byta kurs i livet osv...vad gäller vardagen vet ju varenda kotte som verkligen känner mig att jag inte har några problem överhuvudtaget att tillbringa dag efter dag i driftlöst tillstånd). I vilket fall som helst har jag alltid haft en tendens att vilja uppleva mycket och väldigt snabbt, att raskt vilja avverka alla onödiga etapper så fort jag vet vart jag ska, och på gott och på ont är det denna egenskap som driver mig framåt i livet. Jag skriver "på gott", eftersom den ger mig en väldig inre kraft, mod, energi och vilkestyrka att satsa på det jag verkligen brinner för. Samtidigt sker detta dock "på ont" såtillvida att man på vägen också måste handskas med en god andel frustration, otålighet och rädsla, eftersom man vill nå så oerhört mycket så smärtsamt gärna och så sanslöst fort.

Sedan jag fick min lilla dotter har det i och för sig blivit lite annorlunda, vilket jag måste erkänna att jag faktiskt njuter av. Nu kan jag inte planera saker och ting på samma vis - och ja, jag tycker helt ärligt att det ibland kan vara en fröjd att behöva vara så anpassbar. Det ger mig nämligen frihet; frihet från mig själv och de krav som jag tidigare ställde på allt. Nu finns det en enda och väldigt tydlig prioritet i livet - barnet. Det är hon som kommer i allra första hand; henne som varenda beslut ska tas med hänsyn till - och det är så självklart att det känns befriande. Det blir som ett slags kompass tack vare vilken man vet var man står. Och framför allt, man vet i vilken riktning man ska röra sig - helt enkelt i den som verkar bäst för henne, för att hon ska få det så bra som möjligt.

Skärpning!

Idag (deadline var ju igår, men vad gör det när man inte längre kan förfoga helt fritt över sin tid...) måste jag lämna in ett preliminärt avhandlingsprojekt inför ett seminarium. Av naturliga skäl har jag inte kunnat arbeta särskilt mycket med det, varken under våren eller de senaste dagarna. Jag är alltså knappast nöjd med vad jag kommer att lämna in, tvärtom får jag ångest, låser mig och lyckas inte riktigt komma någonvart då jag förstår själv att det jag skrivit är mest pinsamt. Men det kvittar. Det måste kvitta. För en gångs skull måste jag lära mig att sänka ribban något och nöja mig med att lämna in något, för att det är det enda jag kan göra i nuläget. Det behövs - det är akut. Låt det gå lagom ok bara...