Detta med att alltid titta framåt...

har jag svårt att låta bli, helt enkelt - kommer jag någonstans börjar jag omedelbart fundera vart jag ska sedan. Jag tror att det t.o.m. blivit ett mer framträdande karaktärsdrag hos mig på senare år. Drift har jag egentligen aldrig saknat, åtminstone inte då det verkligen gällt och behövts (nu är det de stora besluten i livet jag siftar på här, som t.ex. att gifta mig, lämna allt för att flytta utomlands, byta kurs i livet osv...vad gäller vardagen vet ju varenda kotte som verkligen känner mig att jag inte har några problem överhuvudtaget att tillbringa dag efter dag i driftlöst tillstånd). I vilket fall som helst har jag alltid haft en tendens att vilja uppleva mycket och väldigt snabbt, att raskt vilja avverka alla onödiga etapper så fort jag vet vart jag ska, och på gott och på ont är det denna egenskap som driver mig framåt i livet. Jag skriver "på gott", eftersom den ger mig en väldig inre kraft, mod, energi och vilkestyrka att satsa på det jag verkligen brinner för. Samtidigt sker detta dock "på ont" såtillvida att man på vägen också måste handskas med en god andel frustration, otålighet och rädsla, eftersom man vill nå så oerhört mycket så smärtsamt gärna och så sanslöst fort.

Sedan jag fick min lilla dotter har det i och för sig blivit lite annorlunda, vilket jag måste erkänna att jag faktiskt njuter av. Nu kan jag inte planera saker och ting på samma vis - och ja, jag tycker helt ärligt att det ibland kan vara en fröjd att behöva vara så anpassbar. Det ger mig nämligen frihet; frihet från mig själv och de krav som jag tidigare ställde på allt. Nu finns det en enda och väldigt tydlig prioritet i livet - barnet. Det är hon som kommer i allra första hand; henne som varenda beslut ska tas med hänsyn till - och det är så självklart att det känns befriande. Det blir som ett slags kompass tack vare vilken man vet var man står. Och framför allt, man vet i vilken riktning man ska röra sig - helt enkelt i den som verkar bäst för henne, för att hon ska få det så bra som möjligt.

Skärpning!

Idag (deadline var ju igår, men vad gör det när man inte längre kan förfoga helt fritt över sin tid...) måste jag lämna in ett preliminärt avhandlingsprojekt inför ett seminarium. Av naturliga skäl har jag inte kunnat arbeta särskilt mycket med det, varken under våren eller de senaste dagarna. Jag är alltså knappast nöjd med vad jag kommer att lämna in, tvärtom får jag ångest, låser mig och lyckas inte riktigt komma någonvart då jag förstår själv att det jag skrivit är mest pinsamt. Men det kvittar. Det måste kvitta. För en gångs skull måste jag lära mig att sänka ribban något och nöja mig med att lämna in något, för att det är det enda jag kan göra i nuläget. Det behövs - det är akut. Låt det gå lagom ok bara...

Jag fick min ängel

Den 21a maj tittade hon äntligen ut, min lilla Angela, himlens vackraste änglaflicka som skickats till oss här på jorden. Det går verkligen inte att beskriva hur oändligt mycket jag älskar henne. Jag vet helt enkelt att min livsuppgift från och med den dagen är att ta hand om denna lilla människa och ge henne det allra bästa jag kan ge. Allt annat i världen är sekundärt.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, lillan min - det är en välsignelse att få vara din mamma.

När?

Jag vet att det redan finns en dag och en tid för denna människas ankomst till världen - det är bara att jag inte känner till dem, försöker jag snällt och fogligt intala mig själv varje gång krafterna tryter. Men det är omöjligt att sätta ord på hur mycket jag längtar vid det här läget. Jag är 40 veckor gången och undrar om det snart är dags eller om jag tvärtom kommer att behöva vänta i ytterligare en vecka (minst, säger den lilla pessimisten i mig...). Det konstiga är att jag haft väldigt täta och rätt så starka sammandragningar i flera dagar. De kommer ungefär var 5e minut och en del av dem är så pass starka att de egentligen skulle kunna vara förlossningsvärkar (...sa dem på BB...). Livsmoderhalsen har dock inte vidgat sig än. Det är tydligen ett slags latensfas och jag ska åka dit igen när samtliga mina förvärkar är i det starkaste laget och helst när de också börjat göra riktigt ont, så för vi se om det äntligen hänt något med livmoderhalsen då. Just detta med "riktigt ont" är jag mest skeptisk till - för mina förvärkar gör knappast "riktigt ont" trots att CTG-maskinen registrerar dem som väldigt starka! Är min livmoder verkligen så van vid ständiga sammandragningar sedan i julas att jag uppfattar detta som helt normalt och bara en aning besvärligt...? Jag fattar ingenting. Ja, inte för att jag vill ha ont direkt, tack, men konstigt känns det...

Jag spricker snart

Av ren tjockhet eller otålighet, jag vet inte vad som är troligast. Förmodligen det senare, då babyn inte ger några tecken på att aldrig någonsin vilja komma ut. Aldrig sedan i december har jag haft så få sammandragningar som nu (!!!), så vid det här läget börjar jag tvivla på att denna vecka faktiskt blir vår vecka. Antagligen blir det inte nästa vecka heller, utan man får vänta tålmodigt på att bli igångsatt någon gång i slutet av månaden. Ja, så blev det till slut med riskerna för alldeles för tidig födsel...man kan iaf inte förneka att den strikta tvångsvilan visat sig vara effektiv, och tur är det ju. Men det här som hänt under de senaste veckorna är obegripligt. Vid vecka 38 hade jag t.o.m. regelbundna och lite smärtsamma förvärkar typ var 15-10e minut, vi trodde verkligen inte att hon skulle dröja så länge; ingen trodde det. Visserligen gick förvärkarna över, men dem kände jag av trots allt dagligen, som en påminnelse om att den stora stunden kom allt närmare. Men nu...nu är de plötsligt och mystiskt borta. Det spelar ingen roll vad jag gör - inget händer. Jag går på långpromenad varje dag, jag rör på mig hemma, barnet har uppenbarligen inte alls gott om plats (så fort jag sätter ner mig vid datorn börjar hon protestera vilt och skjuta upp rumpan tills jag lägger av). Jag är dessutom gigantisk som en (mycket gigantisk) elefant...Inget av detta räcker dock för att saker och ting ska komma igång.

Jag behöver alltså inte förtydliga att mitt humör inte direkt är på topp idag heller. Det värsta är skuldkänslorna, just nu får jag hemska skuldkänslor för allt möjligt. Sitter jag och försöker arbeta skär det i hjärtat när hon ger tecken på att det inte är bekvämt för henne. Då blir jag rädd för att hon ska lida inne där hon ligger och undrar vad i helvete jag håller på med som försöker prestera något i vecka 40, när det i princip inte är en kotte som orkar jobba (och det gör jag inte heller i ärlighetens namn, men jag kan ta det, det är för hennes skull jag mår så dåligt). Jobbar jag inte får jag däremot världens ångest också, eftersom jag undrar om de kommer att acceptera att jag inte närvarar vid eller åtminstone lämnar in någonting inför avhandlingsseminariet - nu hotas vi ju inte av "för tidig födsel" längre...och vad händer om jag förlorar min inkomst?? Vad ska vi leva på då tills jag kan hitta något i höst? Om det nu går att hitta något i höst, vill säga...

Jävla avhandling, kan jag också häva ur mig. Jävla avhandling och jävla jobb, som kräver ensamma timmar av ångest och tankar varje dag för att sedan inse att man inte nödvändigtvis kommer någonvart bara för att man suttit och tvingat sig själv att hitta på något.

Sedan överväldigas man ju jämnt av en hemsk rädsla för någon "sista minutens katastrof", denna graviditet har varit jobbig från dag 1 och inte orkar jag med tanken att det kan sluta på samma sätt...

Hjälp!!

Otålig

Gud vad jag önskar ibland att denna vecka var vår vecka...men nu när vi kommit såhär långt tror jag faktiskt att det är mer sannolikt att babyn föds runt eller efter den 18e. Jag ser fram emot att få ha henne i min famn!!

Jobbigt värre

Eftersom jag inte har den blekaste om när babyn kommer - och hon verkar inte ha bråttom ut i skrivande stund - måste jag passa på att få en del jobb undangjord under de närmaste veckorna/dagarna (låt det bli dagar...!). Det är kämpigt som fasiken att sitta och arbeta såhär efter flera månaders påtvungen vila, och ännu kämpigare med tanke på att jag inte lyckas sitta särskilt längre eller speciellt bekvämt vid det här läget. Det senare är i och för sig knappast underligt med tanke på att jag nästan är 39 veckor gången (tro det eller ej, vilan har i alla fall uppfyllt sitt syfte), men ändå...det är något frustrerande över det hela...eller rättare sagt är det mycket som är frustrerande just nu.

Ja, vad ska man säga? Mitt humör är inte riktigt det bästa i nuläget. Plötsligt känns det som om tiden hade stannat och det inte var någon förlossning i sikte - den blotta tanken kan få mitt luttrade lilla jag att börja grina. Helt absurt, skulle de kloka tycka, med tanke på att det max kan vara ett par veckor kvar, men det känns så overkligt att jag äntligen skulle få mitt så oerhört älskade barn att jag knappast vågar tänka på det. Det faktum att flera gravida som jag haft kontakt med och vars BF-datum låg väldigt nära mitt redan har fött hjälper inte. Det bara förstärker detta löjliga intrycket att alla är förunnade att äntligen få sitt efterlängtade barn utom jag, som istället ska tvingas vänta i all evighet (tjockare, fulare och bittrare för varje sekund!) och fördriva sin tid med den minst tillfredställande sysselsättning som jag just nu kan föreställa mig. För jobbet (jag måste ju kalla det så trots att det inte är ett jobb i mångas ögon) är ett kapitel i sig - men det ska jag få bättre ordning på i framtiden, är det tänkt. Just nu är det bara att gilla läget, bita i det sura äpplet och inse att:

1) Jag tjänar inget på att få ångest. Det bästa nu och i den närmaste framtiden är att arbeta varje dag och göra sitt bästa i det mån det går. Mer kan jag inte göra - det kommer nog att räcka, annars får vi hitta på något...

2) Denna icke-idealiska arbetssituation kommer inte att vara för evig. Förhoppningsvis öppnar den dörrar för något bättre i framtiden. Annars får jag öppna dem själv, och på den vägen är det.
3) Hur absurt det än känns att behöva göra vissa saker, utgör denna sysselsättning just nu min inkomstkälla -vilken vi behöver, kanske mer än någonsin. Punkt slut.

Dags att öppna Word-dokumentet igen alltså...