Jag spricker snart

Av ren tjockhet eller otålighet, jag vet inte vad som är troligast. Förmodligen det senare, då babyn inte ger några tecken på att aldrig någonsin vilja komma ut. Aldrig sedan i december har jag haft så få sammandragningar som nu (!!!), så vid det här läget börjar jag tvivla på att denna vecka faktiskt blir vår vecka. Antagligen blir det inte nästa vecka heller, utan man får vänta tålmodigt på att bli igångsatt någon gång i slutet av månaden. Ja, så blev det till slut med riskerna för alldeles för tidig födsel...man kan iaf inte förneka att den strikta tvångsvilan visat sig vara effektiv, och tur är det ju. Men det här som hänt under de senaste veckorna är obegripligt. Vid vecka 38 hade jag t.o.m. regelbundna och lite smärtsamma förvärkar typ var 15-10e minut, vi trodde verkligen inte att hon skulle dröja så länge; ingen trodde det. Visserligen gick förvärkarna över, men dem kände jag av trots allt dagligen, som en påminnelse om att den stora stunden kom allt närmare. Men nu...nu är de plötsligt och mystiskt borta. Det spelar ingen roll vad jag gör - inget händer. Jag går på långpromenad varje dag, jag rör på mig hemma, barnet har uppenbarligen inte alls gott om plats (så fort jag sätter ner mig vid datorn börjar hon protestera vilt och skjuta upp rumpan tills jag lägger av). Jag är dessutom gigantisk som en (mycket gigantisk) elefant...Inget av detta räcker dock för att saker och ting ska komma igång.

Jag behöver alltså inte förtydliga att mitt humör inte direkt är på topp idag heller. Det värsta är skuldkänslorna, just nu får jag hemska skuldkänslor för allt möjligt. Sitter jag och försöker arbeta skär det i hjärtat när hon ger tecken på att det inte är bekvämt för henne. Då blir jag rädd för att hon ska lida inne där hon ligger och undrar vad i helvete jag håller på med som försöker prestera något i vecka 40, när det i princip inte är en kotte som orkar jobba (och det gör jag inte heller i ärlighetens namn, men jag kan ta det, det är för hennes skull jag mår så dåligt). Jobbar jag inte får jag däremot världens ångest också, eftersom jag undrar om de kommer att acceptera att jag inte närvarar vid eller åtminstone lämnar in någonting inför avhandlingsseminariet - nu hotas vi ju inte av "för tidig födsel" längre...och vad händer om jag förlorar min inkomst?? Vad ska vi leva på då tills jag kan hitta något i höst? Om det nu går att hitta något i höst, vill säga...

Jävla avhandling, kan jag också häva ur mig. Jävla avhandling och jävla jobb, som kräver ensamma timmar av ångest och tankar varje dag för att sedan inse att man inte nödvändigtvis kommer någonvart bara för att man suttit och tvingat sig själv att hitta på något.

Sedan överväldigas man ju jämnt av en hemsk rädsla för någon "sista minutens katastrof", denna graviditet har varit jobbig från dag 1 och inte orkar jag med tanken att det kan sluta på samma sätt...

Hjälp!!