Ute regnar det oavbrutet, lägenheten är mörk och alldeles tyst och det känns som om jag bara sitter och väntar på att livet själv skall signalera att det är dags för nästa steg. Vilken skön motpunkt till de senaste åren, då man ständigt fick vara på sin vakt och se till att allt det viktiga blev avklarat.
Men det var andra tider, det. Tider av strävan, av vandring, av sökande, av tårar, av att bita ihop och aldrig någonsin ge sig. ..tider då man på en och samma gång fick kämpa i motvind och rusa efter medvind.
Nu är det äntligen helt vindstilla och de närmaste veckorna ligger framför mig som en oöppnad present.
Tack så oerhört mycket...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar