Mitt liv som hund?

Igår precis innan jag skulle gå och lägga mig hittade jag ett kul test som finns i följande adressen http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?a=509489 (jag hittade det hos någons blogg men jag kommer inte ihåg vems, får återkomma senare med uppdatering). Jag kunde naturligtvis inte för mitt liv krypa till kojs utan att först ta reda på vilket slags hund jag är (det märks att jag fortfarande inte fött, börjat jobba samtidigt som jag ammar och kommit in i plikternas, mödans och tandgnisslans värld, va?)

I alla fall så fick jag reda på att jag är en engelsk bulldog - och såhär stod det:

Bulldoggen är en cool livsnjutare av rang. Den ser tuff ut, men har inte riktigt koll på vilket skrämmande intryck den kan göra på såväl människa som andra hundar. Den börjar aldrig ett slagsmål, det behöver den inte. Tvärtom så förväntar den sig att alla är lika fredliga som sig själv. Bulldoggen lever under devisen "peace, love and understanding annars får du riktiga problem". Skulle den dock mot förmodan hamna i slagsmål är det bara ett som gäller; vinna eller dö. Många skulle nog kalla bulldoggen för den perfekta hunden, lugn och sansad. Den skäller nästan aldrig. Och sist men inte minst, en bulldog älskar att åka bil, tåg, båt eller flyg. Den är lättskött och behöver inte alltför mycket motion.

Well, vad ska man säga...de träffade ganska rätt får man väl medge.

En livsnjutare av rang är jag absolut, hängiven som jag är åt alla slags godsaker (särskilt på sistone då jag för det mesta tillbringar mina dagar liggandes i soffan, med en delikat chokladkaka i ena handen och fjärrkontrollen i den andra, dräglandes inför den spanska motsvarigheten till Floor Filler).

Att jag ser tuff ut och gör skrämmande intryck på folk är något som jag alltid och med stort tryck kommer att förneka (för jag har verkligen svårt att tro det) men som jag däremot får höra rätt ofta, så det antagligen ligger någon sanning i det.

F.ö skulle den devis som bulldoggen lever under mycket väl kunna vara min egen och det där om transporterna har jag inte heller några invändningar om. Att jag är lättskött hoppas jag innerligt för min mans skull (för det är ju han som bistått mig med allt från duschassistans till mat sedan i höstas)...

...och, framför allt, att jag inte behöver alltför mycket motion torde vara ett faktum efter de senaste fem månaderna i liggande ställning: benen fungerade fortfarande vid senaste säkerhetskollen och jag har varken blivit kraftigt överviktig eller (alldeles) knäpp (tvärtom kan jag ibland t.o.m. trivas med vilotvånget...)