Det stora närmar sig!

Jag börjar så småningom bli medveten om att det inte ens är två månader kvar tills jag för första gången får se min lilla dotters ansikte. Jag skriver inte "tills jag blir mamma" för mamma känner jag mig faktiskt redan nu. Det verkar vara svårt att förstå för en del, men för mig känns den vanliga gränsen mellan graviditet och moderskap krystad och konstlad på många sätt, inte minst ju längre fram i graviditeten man kommer. Det är extremt svårt att inte känna att man är mamma när mitt barn redan intagit den absolut centrala platsen i mitt liv. Ännu svårare blir det att bortse från det faktum att hon faktiskt LEVER här och nu, att hon rör sig inne i min mage, sover, sparkar, väcker mig, reagerar på obekväma ställningar och kläder, svarar på min beröring och min röst, och redan är så oerhört älskad.

Däremot har jag hittills enträget förträngt tankarna kring förlossningen, födseln och allt som kommer därefter. Jag har gjort det av ett enkelt skäl - av ren och skär rädsla. Inte för händelserna i sig, utan för att inte hinna dit...Denna graviditet har varit allt utom smärtfri p.g.a. olika komplikationer och från första början har jag fått leva med en intensiv rädsla att det inte skulle gå vägen.

Men att leva på det viset är tärande och det är definitivt hög tid att lämna rädslan bakom sig. Trots att rädslan ibland kan bli en kraftig motor för handling och förändring är den oftast snarare paralyserande. Så det är dags för allt det nya. För det vackra, det hoppfulla, det otroliga som jag nu ska börja tro på!